Who killed Emma?

Idag vaknade jag av mig själv klockan sju och steg upp och städade och tvättade. Jag älskar lediga dagar. (Jobbar bara på förskolan tis-tors) Man hinner med så himla mycket! Efter åtta timmars jobb finns inte mycket kvar förutom något träningspass eller inhandlade av mat och lagandet och ätandet av det. Sedan däckar jag som en sten. Särskilt nu på hösten när dagarna börjar bli kortare... Det värsta är ju att åka till jobbet/skolan på morgonen när det inte ens har blivit ljust ute. Det känns bara fel i hela kroppen, som att man åker iväg mitt i natten när kroppen bara osar melantonin och skriker åt en att vila mer. Det spelar liksom ingen roll hur tidigt man gick och lade sig eller hur många timmar man har sovit. Skamligt, samhället! *Defender of the body's rights*

 

Hursom, idag var en ljus och vacker höstdag som min kropp fick vakna av sig själv till, och göra precis det som kändes rätt. Jag tog med cyklen på färjan in till stan och åkte och lunchade med Nat, sushi förstås, sedan cyklade jag vidare till Valhalla och simmade i drygt en timma.

 

Efter att jag hade simmat hade jag planerat att cykla hem till min pojkvän som bor i Frölunda. Det kan väl inte vara så svårt eller ta särskilt lång tid, tänkte jag. Det gör det antagligen inte heller om man vet vart man ska cykla. Jag tog mig först upp för alla backar till Johanneberg, sedan hela vägen till Mölndal centrum. Ett tag brydde jag mig inte ens om att försöka hitta, jag ville bara cykla i nedförsbackar, vart de än tog mig. Jag cyklade sedan tillbaka till stan och funderade på att ge upp, parkera cyklen och ta spårvagnen. Näe, tänkte jag snabbt därpå, jag är inte någon quitter längre. Nu ska jag fasen cykla till Frölunda som jag har sagt. Jag kommer ju komma fram tillslut och jag kommer inte att dö. Så med en cykel med punka på framhjulet och ett alldeles för högt säte som gav mig kramp i fötterna fortsatte jag. Jag cyklade genom hela innerstaden, till botaniska och vidare mot Högsbo. Det blev såklart fel igen och jag hamnade i Askim, men efter två timmar var jag framme, svettig och illröd i ansiktet med ben som började ge vika. Men gud vad bra det kändes. Quite a workout! 

 

Vilket lyckorus. Det känns så himla bra att inte ge upp ibland alltså. Nu är jag safe and sound hos min kärlek och ska sova snart. Imorgon väntar en ny spännande dag.

 

Lovilove!