Att vara vid liv
I de mörkaste stunderna är det svårt att minnas att det någonsin fanns ljus. Det är ännu svårare att tro på att det kommer finnas ljus igen.
För mig är det lite som att jag varje vinter glömmer att vår och sommar ens existerar. Det känns som om världen går mot sitt slut och att allt som är kvar är kyla och mörker. Dagarna går förbi så långsamt, samtidigt som de smälter ihop och tappar mening. Jag lever som en zombie, färdas vidare i tiden dag för dag, bara för att jag råkar vara vid liv. Jag påverkas otroligt mycket av vädret, men på samma vis fungerar en när en går igenom en depression. Jag kallar det för vinter också.
Vi människor går också igenom säsonger, det blomstrar och vissnar inom oss precis som det gör för moder jord. Det är därför det är rentav aburt att tala om för en person som går igenom något, exempelvis en depression, att rycka upp sig. Du skulle inte tala om för snön att smälta när det inte fanns någon sol. Precis så lite makt har man över sina psykiska problem. Ibland blir man totalt blockerad av mörker.
Men så kommer de där dagarna, då man kan se klart igen. Dagar då solen hittar fram genom de mörka molnen och lyser upp världen för en, så att en får minnas just hur vacker den faktiskt är.
Det är sådana dagar jag är så glad att vara vid liv. Det är då jag förstår hur viktigt det är att jag är kvar här på jorden, den lilla tid jag faktiskt har. För en stund så spelar det ingen roll hur värdelöst allt känns, för den gåva jag fortfarande är välsignad med kompenserar för allting.
Jag är vid liv.
Precis här, precis nu, är jag vid liv. Jag tänker på hur tacksam jag är som har en kropp! En perfekt, fungerande kropp med förmåga att ta till sig denna magnifika värld på alla möjliga sätt. Jag har ögon som kan se all skönhet och allt ljus. Jag har öron som kan höra förtrollande musik, familjära röster och naturens alla magiska läten. Jag har en mun som kan skratta och smaka på choklad och kyssar, en näsa som kan dofta på ljus, hembakat bröd och nyklippt gräs. Jag har händer som kan känna andras händer, hud som kan värmas av sol, eld och beröring.
Hur lycklig är inte jag som har blivit satt till jorden med detta medvetande? Så underbart att få vara, att få veta att man är och kunna njuta av det.
Till det bästa av allt...
Jag kan älska och bli älskad. Jag kan uppfatta den behagliga känslan av kärlek i varje del av min kropp och jag har möjlighet att få ge den och dela den med andra på jorden.
Dessa tankar är vad som hjälper mig allra mest när jag känner mig nedstämd eller orolig. När jag påminns om hur lite betydelse en underkänd tenta eller ett förlorat jobb egentligen har, känner jag mig så lätt att jag vill dansa av glädje.
Emma