Who killed Emma?

Det var en gång en man och en kvinna som av en slump hamnade på samma plats vid samma tidpunkt. Båda kunde inte tro något annat än att det var ödet, då ingen utav av dem hade egentligen planerat att gå dit, men av olika orsaker hade det blivit så ändå. De tog i hand, och från det ögonblicket kunde de inte sluta vara i närheten av varandra.

 

 Efter att bara ha känt dig i några timmar så hade dina ögon berättat långa historier för mig och det kändes som att jag hade känt dig i många år. Här fanns någonting utöver det vanliga, tänkte jag, i mitt vardagliga, tråkiga liv. Här fanns något magiskt och romantiskt, något som kunde ha blivit riktigt vackert. 

 

Men livet kommer ivägen för vackra sagor med lyckliga slut. Varför var det ingen som förklarade för en när man var barn, att det spelar ingen roll hur kära man blir, de två människor som mötts och fallit kommer inte att gifta sig och leva lyckliga i alla sina dagar. Någon utav dem råkade bli gravid efter några månader och alla lovord Prince Charming sjungit om sin kärlek byttes ut mot att han inte var redo att binda sig. Hon hade betett sig lite besvärligt tack vare hormonförändringarna, inte orkat agera drömkvinna dygnet runt längre, utan bara varit människa. Det var inte särskilt sagolikt. 

 

Det var inte så du såg mig då, den gången vi först möttes, som en människa. Du såg långa, röda lockar och glittrande gröna ögon, ett ansikte och ett leende du tolkade som oskuldsfullhet och som du associerade till din bild av romantik. En sagofigur, en liten älva att ha i din ficka som kunde kasta älvstoft i ditt ansikte mörka dagar och göra dig glad och pigg. Du tackade ja till äventyr, skratt och avsugningar, men var inte lika sugen på bagage, panikångest och pms.

 

Vart skrevs det om aborten i sagorna man läste som barn? Hur prinsessan fått gå till gynekologen utan prinsen, med den krossade drömmen, smärtan, skammen och spyan.

 

Nåväl, jag var väl inte bättre jag. Jag såg svettdroppar rinna nedför vältränade bröst i en vit, v-ringad t-shirt, ett axellångt brunt hår och hörde en mörk, välartikulerad röst. En stark man, en trygghet, någon som säkerligen skulle rädda mig från faror (såsom mig själv). Jag såg också en slags oskuldsfullhet, antagligen mest grundad i ditt naiva sätt att se på mig. Något jag ändå uppskattade, jag vill ju vara en älva. Om du trodde att jag var fin och god så kunde jag kanske vara det. Det var själviskt, en känsla av att du kunde göra något för mig, fylla en funktion. 

 

Det var inte kärlek vid första ögonkastet som jag länge trodde. Det var fysisk attraktion, förhoppningar om potentiella partners som verkade passa och en känsla av samhörighet. Kärleken var något som uppträdde mycket senare, den sorts kärlek som är mycket annorlunda, och mycket starkare än förälskelse och drömmar om en romantisk saga. Det är kärleken som är så långt ifrån fjärilar i magen man kan komma. Det är gråten och sorgen som inte beror på att man själv blivit illa behandlad, utan för att man gjort den andra illa. 

 

Det är något som med tiden rotats i botten utav mig, en osjälviskhet jag inte känt tidigare. Jag brydde mig inte ens om att du inte ville ha mig längre, eller kanske inte älskade mig. Min kärlek till dig var min, den var inte något du kunde ta ifrån mig genom att lämna mig, svika mig eller bara inte känna samma sak. Det handlade inte längre om vad du kunde göra för mig eller vilken roll du kunde spela i mitt liv, hur du kunde få mig att känna. Nu ville jag ge dig, vad som helst som kunde ha någon betydelse. Jag krävde inte att du skulle älska mig för att jag älskade dig, jag ville inte göra något för dig för att belönas för det. Det smärtade mig inte ens, att du inte kände samma sak vid den tidpunkten. Jag var glad att mitt hjärta valt att älska någon jag tyckte förtjänade det. Vad spelade det för roll om du skulle vara min eller inte? Jag kan älska dig utan att du tillhör mig, utan att du finns i min närhet, utan att du ens bryr dig.

 

Sedan fick jag tillbaka dig igen ändå. Jag grät av tacksamhet nästan varje dag.

 

Jag tyckte aldrig att du gjorde fel. Jag tänkte att du gjorde det du behövde, det du trodde var rätt, det som föll dig in. Du försökte aldrig vara elak eller göra mig illa, du var bara människa. Jag såg så oerhört mycket gott i dig, alldeles för mycket, mer än som var på riktigt. En godhet, en oskyldighet. Jag ville att du skulle få känna dig älskad, jag kunde inte förstå hur det var så svårt för dig. Du verkade ha så fasta principer, någonting jag saknar. Du hade egentligen allt jag saknade. Moral, lojalitet, disciplin, vänlighet... allt jag såg upp till och beundrade. 

 

Jag svek dig sedan. Människor gör det ibland. Jag uttryckte en djup ånger, en jag menade. Du påstod att jag inte älskade dig, för man kan inte såra någon man älskar. 

 

...det är väl allra oftast de man älskar man sårar? 

 

Du stannade ändå kvar, påstod att du förlät. Att se dig förtvivlad och känna av din ångest var något av det vidrigaste jag varit med om, det ville jag aldrig uppleva igen.

 

 

 

Du finns i mig nu, och hur du än har förändrats, förstörts och förnedrat mig så har du en plats i mitt hjärta. Det kanske kommer att gå över med tiden, som det allra mesta gör, men det är en långsam process. 

 

Det är på samma sätt som att man inte har några skyldigheter att älska eller göra saker för människor på grund av blodsband. Det är sällan det som är orsaken till att man gör det. Kärleken och länkarna bara finns där, tunga som kedjor. Hur mycket man kanske stundvis önskar att det inte vore så, så kvarstår det faktum att man inte väljer vem man älskar och vem man inte älskar. Man kan välja att avsluta en relation som är för destruktiv, att gå ifrån någon för att man själv går sönder, för att det är den rationella och smarta saken att göra. 

 

Vad tror du nu att jag vill ha ditt mjuka hår och din beskyddande natur till? Ingenting, dem sakerna har ingen betydelse längre. Jag vill inte ha dig. Jag vill inte ens vara i din närhet. Jag tycker inte ens om dig längre, den människa du blivit eller kanske alltid var. Ändå värker det i hela min varelse när jag föreställer mig hur du lider, och jag kan inte sluta undra vad du gör och hur det kommer att gå för dig.

 

Du förstod aldrig. Inte en enda gång. Jag blev trött på att motbevisa dig. Jag blev trött på att få dig att förstå att jag visst älskade dig, att jag inte ville göra dig illa, att jag på riktigt beundrade och uppskattade dig. Det var tid och energi jag gärna hade fortsatt lägga på dig om det hade haft någon betydelse överhuvudtaget, om du inte hade ignorerat det eller tagit varje ord som kom ur min mun för en lögn. 

 

Nu finns inte längre en chans någonsin att du kommer att förstå min kärlek. Du är inte Prince Charming, och jag är ingen älva. Jag är varken god eller ond, precis som du. Hela jag är inte en lögn för att jag vid några tillfällen ljög för dig. Men du är oförmögen att se människor i nyanser, och var jag ingen god prinsessa så var jag ett ondskefullt monster. Ett svek från min sida och allting fallerade, allting annat förlorade sin mening. Så jag lät dig behålla den synen, jag valde att bli monstret du nu trodde att jag var. Din Disney-skadade, inskränkta människa. Nu får du leva med den falska insikten att jag aldrig älskade dig, att jag med avsikt ville skada dig, att jag är tjära och mörker rakt igenom. Det är ditt eget fel, det är din egen trångsynthet det beror på, men ändå kommer jag ha så svårt att leva med att du aldrig förstod och ändå kommer jag att känna att det är på grund av mina misstag. 

 

 

Det är så den här sagan slutar.

 

I en alternativ verklighet hade vi haft en treårig dotter, ett gemensamt hem och vi hade aldrig gjort varandra illa. Du hade känt min kärlek och beundran och aldrig behövt känna dig svartsjuk eller misstänksam, du hade förstått att du var mer än tillräcklig och att jag aldrig hade gjort något för att medvetet skada dig. Jag hade aldrig känt mig övergiven. Det hade varit små nappar, middagar med vänner, resor, skratt, värme och trygghet varenda natt, en ovillkorlig och evig kärlek.

 

Men det är sagor för barn. I verkligheten är berättelserna fyllda med aborter, otroheter, vidriga intrång, lögner, svek, spridna sexfilmer, förnedring, misstro, hat och förtvivlan. Vi tog vår relation till den yttersta gränsen, tills dess att den var så infekterad att den förtärdes. Det fanns ingen magi eller romantik kvar, inget hopp eller några drömmar, och kan ens minnena av det som en gång var vackert ha något värde? De talande blickarna, de starka begären, samhörigheten, meningsfullheten, gåvorna, kärleksförklaringarna, värmen och känslan av att ha kommit fram, att ha hittat rätt, att äntligen vara hemma... de har försvunnit in i en dimma i mörker, och ingen av oss kommer att kunna se tillbaka på det med glädje. Det var tvunget att förintas. Kärleken blev ett krig, och i den sista striden kom vi båda ut som förlorare. 

 

 

 Varför nämndes det inte att Tarzan ångrade sig efter att Jane lämnat hela sin värld bakom sig för att vara med honom? Var står det att dvärgarna gruppvåldtog Snövit? Ringaren i Notre Dame, där är de åtminstone ärliga med att den fula kutryggen inte kommer att få flickan. I dagens samhälle hade hon ryst till när hon såg honom på Tinder och swipat vänster direkt.

 

En gång trodde jag att det fanns en mening med allt. Tack. Tack för att du gröpt ur mina barnaögon och gett mig nya. Magi och romantik kommer dessa aldrig att bevittna, inte heller meningsfullhet, något slags öde, eller att någonting står skrivet i stjärnorna. Minns du känslan när du förstod att jultomten inte fanns? Att det var dina föräldrar som tog din tand och gav dig en tiokrona, och inte tandfen? 

 

Livet kommer aldrig att se ut som det gör i sagorna. Det tog oss fyra år att komma hit, att förstå att vi aldrig var menade för varandra. Det tog mig tjugofyra år att förstå att jag inte är menad för någon.

 

Men jag älskade dig. På alla sätt möjliga. Jag älskade dig blåögt, blint, klarsynt och i färger du inte ens har förmågan att se. Kanske förstår du en dag. Kanske dör du med tron att du aldrig var älskad. Det kommer jag aldrig att få veta. 

 

 

 

....och sedan levde hon olycklig i alla sina dagar.

 

(Men lycka är överskattat. Man får vara nöjd med att vara lite glad då och då.)