Who killed Emma?

Jag har ungefär 10 % av den energi jag har på sommaren i november. Jag tror att, åtminstone jag, är menad att ha bunkrat på mig massa mat och så under sommaren, sedan ska jag gå i idé och bara sova och egentligen inte behöva gå utanför dörren något alls. 

 

Jag är väldigt glad över att jag inte har någon regelbunden sysselsättning just nu, förutom att ta hand om mig själv. Mitt heltidsjobb är att försöka läka och må bra, att fundera, reflektera och vila. Trots att jag önskar att jag var piggare och stabil nog att kunna jobba, om så bara för att inte vara urfattig, är jag tacksam över att det i det här landet finns möjlighet för sådana som mig att få leva (tack existensminimum).  

 

Jag känner mig ibland så svag och självisk. Mycket tack vare alla härliga arbetsmyror som anser att man definieras utifrån sitt yrke och inte är värd ett skit som sjukskriven/arbetslös. 

 

Det är så viktigt för mig att vara kreativ, stimulerad och precis tillräckligt utmanad. Jag blir utbränd, stressad och deprimerad så fort jag måste vara på ett 9-5 jobb. All livsglädje fullständigt sugs ur mig. Men alla måste ju jobba för bröd på bordet, försöker jag tänka, återigen inspirerad av de flitiga, predikande knegarna. Vad ger mig rätten att låta bli? Så tänker jag fram tills att jag gång på gång bryter ihop och börjar storgråta eller får fullskaliga panikattacker mitt ibland alla människor, kollegor eller kunder, eller vad det nu kan vara, i pressade situationer. Det är en svår sak att acceptera, att man inte är kapabel. Det gör en till en opålitlig människa, en oattrativ framtida arbetare och ett osäkert kort. Och nej, jag kan inte "hålla masken" eller "bita ihop". Då byggs stressen upp tills dess att min kropp tror att jag ska dö, så att jag får hjärtklappning och andnöd och diverse kroppsdelar domnar. 

 

Jag tänker på vem jag hade varit om jag var en grottmänniska. Hade jag dött för länge sedan? Jag läste någonstans att depression, rent primitivt, är att man har gett upp sina överlevnadsinstinkter. Man har accepterat att man är en förlorare, en outcast. Sådana blir ensamma och dör. Fast jag tror att jag hade överlevt. Jag tror inte att jag har gett upp på livet, bara på samhället och dess krav, så som det ser ut idag. Jag vill verkligen leva, jag känner det väldigt starkt. Det finns mycket livskraft i mig, det finns ideér, kreativitet och kärlek. Men det är inte värt någonting. I samhällets ögon är jag en parasit, någon som inte har någonting att ge eller bidra med.

 

Jag vill vara en grottmänniska. Två timmars arbetsdag med att plocka bär, sova, måla på väggarna, sjunga, ha sex och dansa. Konstant fight or flight-mode finns redan i mig, så att ständigt frukta för mitt liv skulle inte vara något främmande. Jag tror till och med att min ångest och ängslighet hade gynnat mig; jag hade sprungit långt ifrån de blodtörstiga rovdjuren innan de ens själva visste att de ville hugga tänderna i mig. 

 

På samma sätt hade jag varit den som överlevde längst i zombie-apokalypsen. I can smell danger that doesn't (yet) exist. How 'bout that? 

 

Hua, hua. Vad spelar väl dessa scenarion för roll? Det räcker inte långt att bara vara en överlevande människa i den här världen.