Who killed Emma?

 

Människor kommer in i vårt liv, och människor försvinner ut ur det. Vänner, partners, kollegor, någon du träffade på bussen, din brevbärare. Man har en trevlig stund tillsammans, berikar varandras liv med vänliga ord, skratt, idéer, sex, eller bara sällskap. So far, so good. Du låter dem komma, du låter dem gå. Du kommer, du går. Det är inga överväldigande händelser. Det är bara så livet ser ut. 

 

Förutom i vissa särskilda fall, då det plötsligt blir en överväldigande händelse. Det kommer en dag då du träffar någon vars vänliga ord blir ord som berör, vars skämt får dig att skratta som om du vore ett barn igen och vars tankar får dig att ifrågasätta hela din världsbild. Sexet är inte bara en kroppslig, underhållande aktivitet, utan något förenande, och människans närvaro blir livsnödvändig. Vad hände där?

 

Vi kan vara omringade av människor och vara ensamma. Vi kan ha vänner, vara i förhållanden och med familj, men ändå känna oss ensamma. Det handlar inte om en brist på sällskap, utan något mycket mer djupgående än så. När du träffar en person som gör alla sakerna jag beskrev ovan för dig, kommer denna ensamhet med största sannolikhet att försvinna. Denna människa stiger nämligen inte bara in i ditt liv, den kommer in i ditt väsen, till din kärna. 

 

Detta bör inte förväxlas med förälskelse eller attraktion, det behöver inte ens nödvändigtvis handla om romantisk kärlek. 

 

Vad som händer är att denna människa börjar leva med dig i ditt innersta. Den fristad som bara varit din öppnas upp och hon tillåts stiga in och se ditt ursprung. Hon tar del av allt som finns där inne och ni strålar samman. Du är blottad och sårbar, men det stör dig inte. Denna människa ser dig, hon erkänner dig för den du är, eller känner att du var menad att vara. Det finns inga missförstånd i det avseendet, ni känner varandra.

 

Det handlar inte om att välja att låta någon komma in till ditt kärnhus, för du kan inte släppa in någon som inte själv har förmågan att hitta vägen. Det spelar ingen roll hur mycket du försöker vägleda någon eller hur många kartor och kompasser du ger denne, hen kommer ändå att gå vilse. 

 

De människor jag talar om kommer själva att finna vägen, utan att du medvetet tillåter dem. De kommer att nå dig på ett sätt du inte visste var möjligt, de kommer att vidröra din kärna och skaka om den! Du kommer att minnas dessa människor föralltid. Om de krossar ditt hjärtat kan du lära dig att gå vidare, men du kommer att minnas dem alltid och väl, med sorg eller med värme.

 

Många personer kan påverka dig på olika sätt. Detta är inte samma sak. Vad jag menar är att dessa människor rör om någonting fundamentalt i dig, genom att vara den de är och genom att se vem du är. Det kanske känns som att ni har mycket gemensamt, att ni delar åsikter, humor och värderingar. Ni kanske säger många saker samtidigt och talar ur varandras huvuden. Hon säger det du tänker på i samma stund du gör, du säger det hon aldrig lyckats sätta ord på. Du kan se henne som en själslig spegelbild, en reflektion av din varelse. Det känns som att ni kopplas samman, mentalt och kanske spirituellt. Även utan gemensamma intressen, så har ni en affinitet. Det kan verka som att ni hör ihop, som att du äntligen är hemma i hennes närvaro. Det kan kännas som att du har träffat din själsfrände. 

 

Själsfrände. Det är ett laddat ord. Jag har aldrig trott på att det bara finns en person där ute som är alldeles perfekt för dig. Jag är inte ens säker på att jag tror på själsfränder, men jag tror på någonting jag har valt att kalla för "mindmates". (Någon svensk översättning har jag inte kommit på. Hjärnkompisar?). Jag tror att vi alla har flera av dessa. Vissa har säkert fler och vissa färre, beroende på vad för typ av person vi är. För somliga kan det kännas som något extremt sällsynt och kanske till och med bara som en fantasi. 

 

Mindmates kan vara någonting farligt att hitta. Att ha någon som lever med dig inuti din kärna är tveklöst det mest underbara som någonsin kan hända dig. Det skapar en känsla av samhörighet som är starkare än någon annan du känt. Du är inte längre ensam, inte ens i dig själv. Vad händer då om denna person bestämmer sig för att klättra ut ur dig? Den tomhet som uppstår är inte mätbar, det känns inte möjligt att någon eller någonting någonsin kommer att kunna fylla det tomrum. Det är en förlust värre än att tappa en kroppsdel och ingenting kan rädda dig ifrån det.

 

Det kan låta hopplöst och jag kan inte riktigt svara på om det inte är det. Kanske är det som en drog som påverkar och förvränger din hjärna för att sedan skada eller i värsta fall förstöra den. Antingen det, eller så är det meningen med livet. I vilket fall som helst, är det alldeles för himmelskt för att akta sig för.