Who killed Emma?

Det är verkligen otroligt vad stress kan påverka en negativt. Förutom att glädjen och livslusten långsamt sugs ut ur en så blir man orkeslös och utmattad och får finnar och går ofrivilligt upp i vikt. Det är sådant jag tänker på varje gång jag känner mig riktigt stressad. "Jaha, nu blir jag väl tjock också som pricken över i:et" och så blir jag ännu mer stressad och måååste verkligen hinna träna.

 

Idag är jag ledig iallafall. Jag jobbar tisdagar, onsdagar och torsdagar på en förskola nu och som danslärare på kvällstid på måndagar, onsdagar och söndagar. Att jobba heltid kommer nog aldrig att vara min grej, åtta timmar om dagen varje dag känns alldeles för länge. Jag får inte nog med tid för mina tankar och alla andra saker som jag vill hinna med, även under mina bättre perioder. Man har kanske tid över egentligen, somliga människor verkar ju kunna jobba heltid på ett superutvecklande jobb, uppfostra barn, göra tårtor, ha ett rikt socialt liv, voluntära, måla om köket, påbörja och avsluta varje dag med en timmas meditation och hålla tusen andra projekt i full gång, samtidigt. (Jag beundrar er, om det faktiskt är så att ni också lyckas behålla ett lugn och inte bara konstant känner er stressade och otillräckliga. För det är ni inte, ni är amazing. Wowiwow!) Jag upplever att man oftast behöver använda tiden som finns kvar till att handla och laga mat, tvätta och sova och sådant livsnödvändigt. 

 

Det känns lite tråkigt att skriva ett sådant här inlägg. Det var inte meningen att det skulle bli så negativt. Idag är jag ledig, men det innebär att jag måste påbörja en gammal tenta som jag har hängandes över mig och fixa och trixa med lite annat. Detta för att inte känna att jag slösar bort tid, trots att jag egentligen bara tycker att tid som spenderas med att göra saker man egentligen inte vill göra är bortkastad. Det är den kanske inte heller egentligen. Time is never wasted when you've lived and learned. Det är ett stressigt tankesätt att oroa sig över bortkastad tid och ungdom.

 

I kombination med stressen har jag PMS också så jag har varit väldigt nära bristningsgränsen ett antal gånger (och passerat den). Ni vet, när man börjar storgråta och känner att hela världen fallerar för att man inser att man glömt att ta med sig en penna. "I CAN'T DO ANYTHING!!!" 

 

Jag ska få saker gjorda idag och imorgon, men i min egen takt. 

När detta har lagt sig så ska jag skriva inlägget om hur välsignad och tacksam jag känner mig under allt detta. En slags stillsam och bestående lycka har börjat göra sig hemmastadd i mitt inre, och tack vare den tacklar jag de hinder jag ställs inför mycket bättre.

 

 

 

Lovilove, have a happy, angry, sexy, sucky, awesome friday!

 

 

E-J